SJUKSKÖTERSKA FJÄRIL MYRA

NISSE LANDGREN FUNK UNIT

Publikrekord i Vitabergsparken för Funk Unit!

SVERIGES RADIO 90 ÅR

VAD HAR HÄNT SEN SIST?

LADY BUMP

Penny "Lady Bump" McClean! Foto: Andreas Paulsson

Jag minns jazzbalett med Ingrid Björk på Vår Teater 1975. Mina första "step, touch, step, touch" - det var nog det stösta för mig den här kvällen, att få träffa Penny "Lady Bump" McClean!  Sextiosex bast, skitsnygg med massa självdistans och med ett förflutet som musikalartist, visade det sig. Hon hade bland annat spelat Sally Bowles! Fick också hänga med Maggie MacNeal som kom trea i ESC med "I see a star" när Abba vann med "Waterloo" 1974. Hon ställde även upp sex år senare med sången "Amsterdam". Maggie sjöng förstås båda sina hits på Schlagerkvällen men eftersom hennes duettparter från '74 inte längre var i livet fick Rickard rycka in. Jätteroligt att träffa Sanna igen som var hemlig gäst och plötsligt dök upp som kommentator tillsammans med Edvard af Sillén och ställde skåp med "Undo". Kvällen avslutades med Måns Zelmerlöw och ett gungande, sjungande publikhav som krävde "Heroes" en gång till, och en gång till!

med Rickard backstage

vi väntar på att få gå in och finalsjunga HEROES

Doktor Zjivago!

Måns Zelmerlöw avslutade med "Heroes"

Foto: simply-delicious.se

ONE BY ONE med Rickard Söderberg

PRIDEN FORTSÄTTER

HELA SCHLAGERKVÄLLEN HÄR

Annica Edstam och Rickard Söderberg sjunger ONE BY ONE på Stockholm Pride.

SAMTLIGA BILDER FRÅN SCHLAGERKVÄLLEN >> 



FINALEN
Måns Zelmerlöw avslutar med HEROES

KUNG RICKARD QUEEN OF PRIDE

Nu ska den här killen åka hem och vila sig lite, tycker jag. Det är han värd!!

ONE BY ONE

HUR SKA HAN HINNA?

Det är sound-check om tio minuter, men min partner bara bakar..

Mello-gig på Stockholm Pride nästa vecka!

Och j-vlarrr vad det övas höga toner här hemma nu, ska ni veta. Kanske dom högsta någonsin. Tur att man inte har några grannar. Paljetterna är på för rätt stämning. Får se om det blir dom här eller kanske en hot coral jumpsuit på torsdag!

Inte kärlek vid första. Inte vid andra heller men man kan stå ut. Parallellt. Bäst i rörelse framåt.

En portion sångteknik, tack!

Jag har inte tagit så värst många sånglektioner i mitt liv. Rösten är hemskolad. Det har varit "trial and error" som gällt. På gott och ont. Jag hade en väldigt liten röst som barn, kommer från en familj med tystpratare och att bli renodlad sångare var det inte tal om då. Det fanns för lite "resurser" och så var det för läskigt också. Jag var för blyg. Det var teatern som fick mig att sjunga, sjunga själv, sjunga ut. Teater var också för läskigt, men ihop med sång blev dom varandras motor och plötsligt vågade jag, för jag kunde agera sången och låta musiken driva agerandet. Sju år på Adolf Fredrik, där körsång står på schemat sju skoltimmar i veckan plus oräkneliga konserter slipade gehöret. Men där sjunger man hela tiden i grupp, utvecklar inte sin egen röst. Det räcker med att sjunga rent. Många av skolkamraterna gick tidigt till pedagoger vid sidan av skolan. Jag prövade ett par gånger, men trivdes inte för det var alltid klassisk sång som gällde och jag ville ju bräka som Ethel Merman. Det där satt i länge, att skola rösten inte var nåt för mig och eldades på när jag vid ett tillfälle träffade en legendarisk röst-man vid namn Torsten Föllinger. Enligt honom skulle jag förstöra min röst om jag lät pedagoger tämja den, den var av naturen skapt och skulle så förbli. Kan väl inte riktigt hålla med om det idag. En bra grundteknik behöver alla. Det hade hjälpt mig och du får den genom klassisk träning. Det är precis som balett för dansare. När du sen har tekniken kan du välja hur du vill gå vidare och färga den. 

Nu för tiden har jag vett att uppsöka en pedagog då och då när jag står inför större uppgifter som behöver redas ut. Idag ska jag träffa Gudrun Lindén (bilden). "Guddan" har precis den bredd och vana vid olika röster som jag uppskattar. Har provat några till som lämpar sig bra för musikalrösten, som ju sällan får hålla sig i sitt röstfack utan förväntas klara det mesta, sopran och alt-läge, klassiskt, belting. Listar dom här.

Stockholm: Gudrun Lindén, Helena Jonasson

Malmö: Monica Einarsson, Kaare Thøgersen (Vocal Complete)

Göteborg: Nina Norblad, Harald Ek (vet faktiskt inte om han undervisar längre, men hoppas)

Sommar kvar i stan.

Vad gör man? Det är redan halvtid och jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska göra med den här sommaren. Vädret hjälper inte till. Jag skulle ha spelat musikal på Österlen, men en sponsor hoppade av och nu är produktionen uppskjuten till nästa år. Ledig... är inte min bästa gren. Jag övar, det gör jag (sång, alltså). Varje dag i stort sett. Har en fras speciellt som får mycket omsorg just nu. Sexton toner som bjuder ett jäkla motstånd. Inte allihop men det finns ett språng över en röstskarv med olika lufttryck som ska göras på ett flott sätt. Det sitter fel ord på också som inte alls hjälper till att hålla ihop det. Nördigt. Men det är den sortens problemlösning man hela tiden håller på med. Kan vara kul också. Den där frasen ska vara med på min skiva och spelas in i finstudio om en vecka. Då har jag nåt att göra. Något konkret som står skrivet i kalender.

Men idag har jag ingen lust att sjunga. Jag vill va i skärgårn'. Eller i Frankrike nånstans längs den majestätiska atlantkusten och äta ostron. Inte hemma i stan. Inte själv kvar i stan. Jag ska vara själv i stan i två veckor. Jag har en hund här, en med en tratt på för hon har opirerat magen. Hon måste ha på tratt när hon har privatliv i ett annat rum där jag inte kan se om hon plötsligt öppnar eget som sjuksköterska och börjar rengöra sår. Vi ska gå ut snart.

Växlande solighet tänder och släcker, värmer nacken, signalerar kusten klar. Regnet har blåst åt sidan. Det får hålla sig där ett tag så vi kan gå till Fältan och köpa hallon och hämta ut mer penicillin. Sen ska jag ringa och tjata på han som skriver in text i klaverutdrag nere i Malmö och hoppas att han har lite My Fair Lady-noter att skicka till mig, som jag kan öva på, så jag har  nåt att göra.

OUT THERE

Legenden lever och is kicking ass at 73! :D Rösten, musikaliteten, timingen, charmen och så har han ju gjort världens bästa låtar! Han kunde ha spelat fler av dom. Det var en lite udda och spretig spellista och lite fler musiker hade varit önskvärt när man ändå väljer att spela arr för stråkar och blås. Hade fyllt ut scenen snyggt också. Trots det en underbar kväll med en världsartist som kommer att hålla och säkert hålla på i femton år till.

Men dessa arenor... skjut mig! Ljudet, avstånden, sittandet, de fula kamerakranarna och alla kissnödiga, öltörstare som vandrar omkring OAVBRUTET!. Det är inte värdigt bra musik.

PAUL

1989 var Paul McCartney ute på sin första världsturné på tio år. Det var extra speciellt för han skulle för första gången inkludera Beatles-låtar i set-listan. Den 29 september stod jag längst fram vid scenkanten, rakt under Pauls mick på Isstadion i Stockholm. Jag hade skaffat förstklassiga biljetter till mig, Staffan, Wille och Blomman av en kille som annonserat i Gula Tidningen. Svart och svindyrt på parkettens första rad. Framme på stadion visade det sig att platserna ändå inte var längst fram, första raden var inte första raden, det fanns flera rader till. Det kunde vi inte stå ut med. När ljuset började gå ner stod vi i startblocken för en rusning. Helt i onödan, visade det sig. Medelåldern i publiken var inte vår. Artig kvarsittning på anvisad plats var det som gällde och ingen fattade nånting när vi plötsligt skrikandes gjorde vår framstöt. Det var bara vi sen där framme och fyra killar i Sgt. Pepper-outfits. Det tog halva första låten innan "sittarna" orkade resa sig och fylla på. Oartigt tyckte vi.

När en lite gänglig och välbekant gestalt började framträda ur kolsyre-dimman med sikte på mikrofonen ovanför mig minns jag att jag fick andnöd och var tvungen att grabba tag i två av mina kompisar. Det var så stort, så historiskt. Paul hälsade på oss och "chit-chattade" lite. Sen drog han igång och under resten av konserten fanns inte stadion bakom oss. Det var bara vi och Paul och bandet. Och på våra priviligerade platser agerade vi exemplariskt, jublade i varje intro, artikulerade varenda textrad perfekt och gjorde hand-dansen i "This One ".

Det fanns, som vanligt ett kravallstaket uppställt som avskiljare mellan parketten och scenbygget och i det lilla utrymmet mellan stod ordningsvakter utplacerade. Vi hade en precis framför oss. Jag är säker på att han hette Roffe. Jag hade läst att det fanns ett ögonblick i konserten då Paul tog upp en tjej ur publiken och lät henne sjunga med honom på scen. Jag var den enda tjejen på hela första raden. Jag hade nyinköpt tajt blommig klänning i retro-stil från Gul & Blå och nypermanentat hårsvall. Jag var redo för ögonblick. Det var i den andra halvan av konserten det kunde ske. När Paul efter "Hey Jude" klev ner från den upphöjda flygeln, tog fram gitarren, slog ett F-ackord och utbrast "Yesterday" gick pulsen upp rejält. Paul sjöng några fraser vänd rakt ut, sen, "suddenly" tog han ögonkontakt med mig, log och böjde sig fram. Han sträckte ut handen och jag sträckte ut min. Det var en bit upp till scenkanten, säkert en och en halv meter och för att vår himmelska förening skulle konfirmeras behövdes lite assistans från ordningsvakten. Roffe! Mina killkompisar hjälpte till, pekade, ropade och lyfte mig, men vakten såg bara arg ut, motade oss tillbaka. Han vände sig inte om hur vi än gestikulerade och uppfattade inte situationen. Det är inte en jättelång låt. Paul gav upp, kändes liksom inte spontant och härligt längre. Sir Paul McCartney rådde inte på Roffe. Han ryckte på axlarna och garvade och så, var ögonblicket förbi.

Ikväll har Gunilla och jag också bra plåtar men på betryggande avstånd från slika antiklimax-upplevelser. Isstadion är riven. Den var en jättebra konsertarena tycker jag. Jag såg Sting, Prince, Stevie Wonder och Diana Ross där och ljudet var alltid kanon. Sen byggdes Globen och där har  ljudet alltid varit en katastrof.  På Chess i våras var det fortfarande likadant. Urkasst. Vi hoppas Tele2 arena levererar ikväll. Paul kommer göra det.

VÅR VAR BÄTTRE

Coctail hour!

Syrran på besök.

Ska ta sitt livs första sånglektion. Det var på tiden!

Glad Midsommar från Svartlöga!

Sammy.

Här är han, mannen jag skulle gifta mig med när jag var sju och som lite senare i livet fick mig att sluta röka och så världens bästa musikal, West Side Story!! I alla roller: the one and only, the amaaaazing Sammy Davis Jr!

Magnus.

Vet inte hur många gånger jag lyssnade på den här hemma i vardagsrummet på Lorensbergsgatan. Tack Magnus Härenstam för att du gjorde min barndom mindre brun. Morsning och goodbye!❤️

Backhoppar'n

Sommarkvällskänsla.

Vi som Gillade varann så mycket.

Vi gillar fortfarande varann! Och vilken lyx så här sommarens första dag att få bege sig ut på sjön med picknickkorgen fylld med sillar, ost och snaps och få njuta allt sen i solgass i ett skärgårdsparadis med världens skönaste kollegor, Jacob, David och P-M!

Just nu på Standvägen 1

Idag har jag övat i nästan fyra timmar och fått injektion för spänningar i halsmuskel (aktiviteterna var inte relaterade). Känns bra just nu. Får väl se imorgon bitti om man vaknar med plats för extra matsäck under hakan. Härligt att avsluta dagen med dessa käringar, Gunilla Backman och Philip Jalmelid!

Torsdagshäng på Hotel Birger Jarl

Alltid en bra idé. God mat, supertrevlig personal och fantastiska artister! Starttid 17:30. Ikväll underhöll min vän Malena Laszlo tillsammans med musikerna Kettil Medelius och Patrik Boman. Jag firade min kompis Randis födelsedag och hängde i baren med utväxt, Pia Rosell och Eva Bagge.

Tid att sörja, tid att fira!

Jag är i Vaaasastan och hänger med mina 30+ vänner. Dom bor där allihop. Vi firar och sörjer. Jag kom inte med i Musikalliansen den här omgången heller, trots att jag arbetat heltid som musikalartist i snart 20 år och nästan uteslutande på institutionerna, vilket är ett av grundvillkoren. Jag inser nu att jag aldrig kommer uppfylla vilkoren för en anställning. Uttryckte lite bitterhet över detta på Facebook och fick direkt en skopa "svennig" Jante-uppfostran bland kommentarerna för "det var ju inte bara jag som var besviken, det var faktiskt många som inte kommit med", så då hade ju inte jag rätt att bara hursomhelst uttrycka mig, för "inte är väl jag mer värd en plats än någon annan?". Zzzzzzz..  

De där "allianserna", som en gång skapades för skådespelare som sas upp från sina tillsvidare-anställningar på 90-talet har till stor del skapat trygghet för ett fåtal redan trygga och uppmuntrat ett antal andra att bli kvar i ett yrke som mycket sporadiskt efterfrågat deras tjänster. Många är dom som känt sig mindre värda för att dom knegat hos privatteater-producenterna och därigenom aldrig kommer ifråga för en anställning. Orättvist. Som livet. Kuligare att fira min älskade vän som "landat" en roll i en stor internationell musikalproduktion i konkurrens med hundratals andra. Får inte "outa" något än, men är så glad för min vän! Skål för det!

Tio år sedan.

Kerstin Olsen gjorde mask och peruk till "Belle" i "Skönheten och Odjuret" på GöteborgsOperan 2005. Jag minns att jag hade ont i en visdomstand när den här bilden togs och fick rådet att dra ut den på påsklovet. Som tur var väntade jag till sommaren. Tanden fick opereras ut och läkaren skadade en nerv som till hälften förlamade min tunga. Svullnaden efter ingreppet var så kraftig att jag inte kunde öppna munnen på över tre veckor och tvingades inta alla mål via sugrör. Sjunga var det inte tal om.

Footloose.

(en sitter fortfarande fast)

Får se om vi fortsätter med blodjakten. Vår lilla jycke klarade sig i a f galant!

Hurra för vår hjälte Måns!!!!