av STEPHEN SONDHEIM och HUGH WHEELER
Musik och sångtexter: STEPHEN SONDHEIM
Manus: HUGH WHEELER
Svensk översättning: BEPPE WOLGERS och DANIEL EPSTEIN
Fru Armfeldt: YVONNE LOMBARD
Desirée Armfeldt: PIA JOHANSSON
Fredrik Egerman: DAN EKBORG
Anne Egerman: THERÉSE ANDERSSON
Henrik Egerman: ALBIN FLINKAS
Greve Carl-Magnus Malcolm: ANDREAS KUNDLER
Grevinnan Charlotte Malcolm: FRIDA WESTERDAHL / ANNICA EDSTAM
Petra: SARA JANGFELDT
Frid: PETER GARDINER
Fredrika Armfeldt: SANDRA KASSMAN / LOUISE AXÉN
Herr Lindquist: LARS MARTINSSON
Fru Nordström: CHRISTINA HÖGMAN
Fru Andersson: MARGARETHA DALMAN
Herr Erlandsson: SONNY VALETIN
Fru Sergerström: MARIANNE MYRSTEN
Piano: JOAKIM HALLIN
Valthorn: BRITT CRAFOORD
Violin: HANNA HELGEGREN
Kontrabas: ULRIC JOHANSSON
Gitarr: LASSE JONSSON
Träblås: BO SANDBERG
Slaverk, flöjt: JONAS SJÖBLOM
Viola: ÅSA STOVE
Cello; ANNA WALLGREN
Regi: TOBIAS THEORELL
Scenografi och Kostym: MAGDALENA ÅBERG
Musikarrangemang: MARTIN ÖSTERGREN
Kapellmästare: JOAKIM HALLIN
Koreografi: ROINE SÖDERLUNDH
Ljusdesign: ELLEN RUGE
Ljuddesign: TOMAS BOLIN och TOMAS FLORHED
Mask: KATRIN WAHLBERG
PREMIÄR 19 FEBRUARI 2010 STOCKHOLMS STADSTEATER
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Mitt absolut galnaste inhopp.
Premiären njöt jag från publikplats. Ett par veckor senare hade jag ensemblechefen i luren. Två stora roller i olika röstfack behövde eventuellt ersättas pga sjukdom, rollen som Anne och rollen som Petra. Kunde jag tänka mig att studera in dem? Jag fick fyra dagar på mig. På den tiden hade man inte understudys utan löste problemen lite efter som de uppkom. Jag hade en lucka och tackade ja. Dan för dan visade det sig att bägge skådespelerskorna piggat på sig, MEN en tredje hade insjuknat... "Kunde jag tänk..?" Efter en dags rep, med sprängande huvudvärk(!) gick jag på som Charlotte Malcolm. Jag minns att vi inte kunde hitta någon repetitör. I korridoren utanför repsalen råkade Carl-Axel Dominique vandra förbi. Han blev insliten och fick försöka tyda alla svängar i Weekend in the country. Tack vare en underbar stöttande ensemble och dirigent samt glada tillrop från regissör och teaterchef gick det bra.
Av föreställningen har jag mycket vaga minnen. Skådespelerskan jag ersatt fortsatte att vara sjuk. Jag minns att det kändes märkligt. När man hoppat över hela rep-perioden och ramlar in i en föreställning på det här sättet blir man lite som en robot, med en textremsa som går innanför pannbenet. Jag var nog aldrig helt närvarande. Därför var jag faktiskt tacksam för att spelperioden var kort. Det jag minns är de vackra kläderna som jag fick kämpa med. Orginalskådespelerskan var tjugo centimeter längre och mycket smal, så det var stora tygsjok, höga kragar och hårt sittande korsetter att hantera. Men jag minns att jag tänkte; att det här var en väldigt kul roll, som jag gärna skulle vilja göra på riktigt och efter eget huvud någon gång.
Under min tid i produktionen hann jag även fastna i ett askmoln, bli efterlyst av teaterchefen och tvingad att tillsammans med föreställningens kapellmästare, under ett oförglömligt dygn med plattan i mattan, bila upp från London i en högerstyrd liten skrotbil med inredning och sladdar hängande i taket.
