GARBO THE MUSICAL

Musik: JIM STEINMAN och MIKE REED

Manus och sångtexter: WARNER BROWN
Svenska sångtexter: PY BÄCKMAN
Svensk text: KLAS ÖSTERGREN

Greta Garbo: GUNILLA BACKMAN
Mercedes de Acosta: PETRA NIELSEN
Mauritz Stiller: DAN EKBORG
Elisabet: MALENA LASZLO
Louis B Mayer: FRED JOHANSON
Anna: PIA GREEN
John Gilbert: MICHAEL DALAGER
Cecil Beaton: DANIEL ENGMAN
Irving Thalberg: FREDRIK LYCKE

Ensemble:
TOMAS AHLGREN u/s John Gilbert
CONNY BÄCKSTRÖM
ANDERS BÖRJESSON u/s Louis B Mayer
ELISABET EDGREN
ANNICA EDSTAM u/s Greta Garbo
DANIEL ENGSTRÖM
ANNA GRANATH
LINDA HEDBERG
HANS JOHANSSON
KRISTIAN KASPERSEN
JENNIE LARSSON
CONNY LAXELL
NIKLAS LÖJDMARK
ANNA NORBERG
MAGNUS SJÖGREN
EDDIE SMART
ANNA THIAM
ANNA WIDING u/s Mercedes de Acosta
LINDA ÖSTERNGREN u/s Elisabet

Regi: SCOTT FARIS
Dirigent: NICK DAVIS
Musikarrangemang: MIKE REED
Scenografi: PER A JONSSON
Kostym: CAMILLA THULIN
Mask och Perukdesign: KJELL GUSVAFSSON
Koreografi: ADAM COOPER
Ljuddesign: PÄR GARDENKRANS
Ljusdesign:TORKEL BLOMQVIST

URPREMIÄR 18 SEPTEMBER 2002 OSCARSTEATERN

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Drömmen om Broadway, att skapa ett originalverk som skulle ta världen med storm, det var Garbo The Musical. Producent Mikael Hellqvist hade tagit musikalen Chicago till Sverige några år tidigare, en mer strömlinjeformad revival av Fosse, Kander och Ebb's musikal som haft premiär på New York City Center 1996. Den svenska uppsättningen blev ansedd som en av världens allra främsta och är än idag en av de absolut bästa föreställningar jag sett. Jag såg den två gånger i Göteborg och tre gånger på Oscarsteatern. 

Jag tror att den svenska framgången låg i castingen. I slutet av 90-talet hade vi en musikal-elit. Till den hörde ett gäng utomordentligt skickliga dansare och starka personligheter som inte nödvändigtvis strävade mot huvudroller utan förfinade och lyfte upp rollen som just dansare. De blev celebriteter i branchen. På tjejsidan var det Elisabet Edgren, Tine Matulessy, Lena Engman och Susanne Rodas. De var tuffa och farligt snygga. Till Garbo-audition kom hela gänget uppsminkade, uppklädda, redo för Cellblock tango. De var självklara, stod ut och skrämde många konkurrenter med sin stil och sin målmedvetenhet. Alla fyra fick jobbet. Den svenska Chicago-ensemblen fylldes med några av de läckraste musikalartister som fanns; PM Andersson, Rennie Mirro, Gerda Fransson, Martyna Lisowska, Andreas Lundstedt, Kalle Dyall, Anna Granath, Jari Töörönen, Conny Bäckström m fl. I huvudrollerna: Anki Albertsson, Janne Malmsjö och Petra Nielsen, som senare fick spela "Roxy" både i West End och på Broadway. Magi! 

Åter till Garbo. Succén med Chicago fick Hellqvist att våga drömma om en ny egen produktion. Ett handplockat team kunde förverkliga drömmen. MD Michael Reed och Jim "Meatloaf" Steinman fick till uppgift att skriva och arrangera musiken. Warner Brown skrev manuset som sedan översattes av Klas Östergren och Py Bäckman. Scott Faris, resident director för Chicago i Sverige blev regissör. Balettstjärnan Adam Cooper, som blivit världskänd efter att ha gestaltat den vuxna Billy Elliot i slutet av filmen med samma namn anlitades som koreograf. Gunilla Backman hade precis gjort succé i stora roller i Tyskland och på West End och blev det självklara valet för rollen som Greta. Som hennes kärleksintresse Mercedes Da Costa, Petra Nielsen!

Det hölls en jätte-audition i Riksteaterns lokaler ute i Hallunda för att hitta ensemble och understudys. Det var sexton takter som gällde för första gallringen, sen gick man eventuellt vidare till dansprov och efter det till ett längre sång och scenprov. Jag har aldrig känt mig så lugn på en audition. Trots hysterin och alla människor. De två stora kvinnliga rollerna var tillsatta, men det var som att jag blev uppfylld av Garbos ande. Det låter ju heltöntigt, men det är så jag minns det. Trots att jag är liten och mörk och vanligtvis motsatsen till samlad och Garbo-sval i audition-sammanhang, var det som att jag växte på längden och tittade ut på världen med Garbos blick. Jag var övertygad om att det syntes. Jag visste att de skulle uppmärksamma och plocka mig. Jag blev understudy till Greta-rollen. Repetitionsarbetet var färgat av teamets ambitioner. Jag minns det som oerhört proffsigt. Nick Davies, MD i West End kom in som en virvelvind, utmanade och eldade på oss och sången lät fantastiskt. 

Att skapa en så här stor musikal är extremt dyrt och ett stort risktagande. Det är en process som ofta tar många år av workshops och tryouts för att identifiera och åtgärda problem. Valet att förlägga premiären till Stockholm, Garbos födelsestad skapade autenticitet, men gav också möjlighet till en sorts try-out.

Publiken gav Garbo The Musical hyllningar och stående ovationer. Men den första recensionen var mer än sval. Aftonbladet skrev ett riktigt surt omdöme och en kort tid senare skrev samma tidning att produktionen tvingats lägga ner trots att biljettförsäljningen fortfarande var igång. Den artikeln blev dödsstöten för Garbo. Efter tre månader var konkursen ett faktum. Sextio medarbetare stod utan jobb och inkomst. Vissa hade förlorat hundratusentals kronor. Ensemblen skrev ett öppet brev till recensenterna, en vädjan om en mer balanserad och ansvarsfull kritik, som tar hänsyn till både konstnärliga brister och publikens upplevelser, samt de ekonomiska och personliga konsekvenserna av negativ publicitet.  

Jag fick möjlighet att spela Greta Garbo vid fem tillfällen. Första gången var, om jag minns rätt, på första publikrepet. Det var utsålt. Det var svettigt. Understudy-repetitioner startar aldrig förrän efter premiär, så jag var verkligen inte flytande i texten. Jag hittade en lösning. Under en tidig scen i första akten gör Greta en provfilmning. Där hade jag placerat ut ett riktigt manus som jag använde i scenen och sen tog med mig resten av föreställningen. Publiken var ju helt på det klara att det var frågan om ett inhopp och det funkade jättebra. I sista scenen står Greta mitt på den stora vridscenen. Alla hon mött under livet flyter in, förbi och ut igen i ett tyst avsked. Jag ville göra mig av med mitt manus och kastade det på golvet bredvid den sista i ledet. Min livlina av papper fick sin egen plats i historien den kvällen och en spontan applåd när den gjorde sorti och flöt ut ur bild. Finalen i Garbo The Musical var magisk. En stor sång, "Kan man fly från livet?" avslutas med att Garbo sakta vandrar bakåt mot fonden. Där tecknas hennes välkända profil på väggen samtidigt som Greta vänder huvudet och blir ett med bilden. Rys!!