SOMMARNATTENS LEENDE

av STEPHEN SONDHEIM och HUGH WHEELER efter INGMAR BERGMANS film

Musik och sångtexter: STEPHEN SONDHEIM
Manus: HUGH WHEELER
Svensk översättning: BEPPE WOLGERS

Desirée Armfeldt: EVABRITT STRANDBERG
Fredrik Egerman: ANDERS BECKMAN
Greve Malcolm: RICHARD CARLSSON
Madame Armfeldt: MAJ LINDSTRÖM
Anne Egerman: JEANETTE KÖHN / 

ANNICA EDSTAM
Henrik Egerman: FREDRIK LYCKE
Grevinnan Charlotte Malcolm: BEATRICE JÄRÅS
Petra: LINDA SÖDERHOLM
Frid: PATRIK MARTINSSON
Fredrika: LIV ALSTERLUND
Ulrik: GÖRAN FRÖLÈN
Jacqueline: VIVECA AXELL

Regi: BENNY FREDRIKSSON

Kapellmästare: BO JOHANSSON
Scenografi: OLA ESPING
Kostym: PIA WAHLQVIST
Mask och Peruk: ILONA ANDRÉASSON / 

IRIS SVALANDER
Ljusdesign: PATRIK KARLSSON
Koreografi: JAN ÅSTRÖM

PREMIÄR 26 OKTOBER 1997 RIKSTEATERN

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Jag kunde gjort nästan vad som helst för att få medverka i den här uppsättningen. Det kan ha varit så att jag gjorde det också. Jag tackade nej till rollen jag precis fått som "Luisa" i The Fantasticks, offrade en hel säsong och huvudroll för att få spela Anne några föreställningar när ordinarie skådespelare var på annat uppdrag. Vansinne och bara något man gör om man är besatt. Jag var besatt. Av Sondheim och Sommarnattens Leende. I ensemblen fanns också så många fantastiska skådespelare – så många idoler! Mest speciell för mig var Maj Lindström, en av vårt lands genom tiderna största primadonnor. Trots sin relativt höga ålder hade hon sin magiska röst helt i behåll och hennes tolkning av "I Remember", "Minnet" kommer jag aldrig glömma.

Det blev som sagt inte så många föreställningar för mig, men det hann hända en del då det väl var dags. På den tiden var det inte så uppstyrt kring inhopp och understudys. Man fick göra det mesta av jobbet själv hemma och på sin höjd träffa regiassistenten ett par gånger i nåt trångt litet rum. Det fick räcka. Sen var det bara att gå på. Inga repetitioner med de andra skådespelarna. Så när det var dags för min premiär var jag föstås nervös och ordentligt adrenalinstinn. 

I en av de första scenerna rusar flickhustrun Anne sin betydligt äldre make Fredrik till mötes, kastar sig i hans armar. De kysser varandra och sen fortsätter scenen. Jag hade sån fart, kastade mig med sån inlevelse upp i Anders Beckmans famn för att gestalta min ungdom, vår ålderskillnad, att vi på nåt sätt hamnade på golvet i en omfamning som kom i rullning och som sen inte gick att stoppa. Vi rullade av scenen, ut i kulissen. Där låg jag på Anders mage och vi stirrade skärrat på varandra innan vi tog det gemensamma beslutet att rulla in igen. Det här kan jag fortfarande skratta åt. Men det var inte slut där.

Scenografin, som bäst kunde liknas vid en pessarformad kulle, kunde tiltas upp i olika lägen. På kullen fanns små vassa stubbar som skulle föreställa skog. I slutet av föreställningen var kullen tiltad i maxhöjd. Henrik och Anne som ska rymma kommer springande uppför genom "skogen" med resväskor i händerna. Henrik lyfter upp Anne i famnen och ropar "Må fåglarna bygga bo i mitt hår!". Fredrik Lycke fick även han extra schwung och mitt i repliken snubblade han till på en stubbe som bröts och vi föll bakåt, handlöst föll vi av scenen. Det var ingen jättedistans, men vi blev chockade, fick samla oss några sekunder och sen försöka klättra upp igen för att avsluta med rejäla rivsår på armar och ben. Succé!

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––