Välkommen till mig och min gammaldags blogg!
Här skriver jag diskontinuerligt om livet som musikalartist, på teatern och lite bredvid. Till höger och vänster ser du affischer som är länkar till rollistor, bilder, minnen och anekdoter. Är du en musikalnörd kan du säkert lösa korsordet i menyn. Skärmdumpa eller skriv ut. Rätt lösning belönas med en glass!
Jag är musikalartist - ett yrke jag haft fokuset inställt på sen barnsben.
Musikintresset kom först. Pappa var pianist så jag hamnade tidigt vid tangenterna. Men jag fick ingen styrning på det. Jag var för otålig, ville spela för svåra stycken, men orkade inte öva och så blev jag så fruktansvärt nervös när jag skulle spela upp och spelade fel och skämdes.
ABBA gav sånglust, och det visade sig att jag sjöng både rent och rytmiskt. Men rösten var ynkligt liten och jag blev paralyserad, fullkomligt skräckslagen om någon bad mig sjunga inför andra. Jag vågade inte gå med i teatergruppen på Vår Teater för jag var livrädd för att behöva improvisera. Jag tyckte att det mesta var livsfarligt när jag var liten och levde i min fantasi. Det fick tillslut bli jazzbalett, där alla gör lika i grupp.
När jag hittade "Annie Get Your Gun", "The Sound of Music" och "West Side Story" i mina föräldrars skivsamling hittade jag vägen förbi den där rädslan och blygseln. I musikalformen fanns musiken som en motor för gestaltandet och jag fick vara någon annan när jag sjöng. Då vågade jag! Idag känner jag mig otroligt fri i mitt yrke. Jag älskar att improvisera och scenen är min tryggaste plats. Där vågar jag vad som helst. Men det finns situationer då jag fortfarande kommer i kontakt med den där skräckslagna lilla Annica. Det är när det är dags för audition. Att komma in i ett rum som mig själv, ställa mig på ett kryss och sjunga inför en jury, det är fortfarande paralyserande, helt omöjligt.
Jag växte upp på söder i Stockholm i en familj där många haft ett förflutet i underhållningsbranchen. Morfar Arne Hedenö sjöng operett och gjorde många "förste älskare-roller" på bl a Stora Teatern i Göteborg. Mormor Kate Thunman var skådespelerska, komedienn, ibland på film, men främst på revyscenerna och ständigt på turné. Mamma Berit Hedenö gick Operans balettelevskola och försörjde sig som dansös och revyaktris i unga år tills hon träffade min pappa Nils Edstam. Nils jobbade som kapellmästare för Casinorevyn i Stockholm och (kuriosa) är den som en gång på 30-talet ska ha myntat uttrycket "att stå med skägget i brevlådan" - respekt! Men allt det där var långt före jag var påtänkt.
När jag gick i tredje klass fick jag söka in till ADOLF FREDRIKS MUSIKSKOLA.
På ”AF” gick jag fyran till nian med körsång på schemat sju timmar i veckan. Där lärde jag mig grundläggande musikteori, att lyssna, notläsning och att vara helt tyst och stå helt stilla och vänta... länge. Det har varit användbart i mitt yrkesliv.
Jag fortsatte att dansa, tre kvällar i veckan på Lasse Kühlers showskola.
På gymnasiet Östra Real var det tradition att sätta upp en musikal varje termin och min musikaldebut blev som dansare i "En Ond Saga" skriven av Wille Crafoord.
Tredje terminen fick jag spela "Anita" i "West Side Story". Det var stort. Jag minns min audition i musiksalen. Då var inte nervös. Rollen "Anita" hade väntat på att få komma ut sen jag var tio. Jag kunde varenda ton. Jag hade spelat alla rollerna själv i mitt flickrum, tills skivan repades sönder av pickupens dans på vinylen under mina vilda koreografier.
Efter gymnasiet prövade jag på en termin på
Teaterverkstan, men trivdes inte, det var för många elever och kändes för läskigt. Jag började istället ta lektioner för skådespelerskan Öllegård Wellton-Hell. Vi var en liten grupp elever som uppträdde och jobbade med texter av Strindberg, Shakespeare, Kent Andersson, Tennessee Williams och Norén. Vi läste högt; poesi, H C Andersen, Nalle Puh.
1990 kom jag in på Balettakademiens treåriga musikalutbildning i Göteborg och direkt därefter på Teater och Operahögskolan i samma stad. Vi var första kullen musikalartister som utexaminerades därifrån, Göran Frölén, Fredrik Lycke och jag.
Mitt första jobb blev rollen "Eponine" i "Les Misérables" - en riktig räkmacke-roll med snygg hjärte-snurpande hitlåt i akt ett, och martyr-död center stage i akt två. Rollen gav en bra skjuts vidare in i branschen. Värmlandsoperan hade som första teater i världen lyckats få rättigheterna att skapa sitt eget koncept, en ny regi. I privata jetplan kom upphovsmännen flygande för att inspektera och godkänna oss. Det var häftigt och lite surrealistiskt att träffa Alain Boublil i Karlstad.
Sen dess har det rullat på. Jag har haft privilegiet att få gestalta många häftiga karaktärer och sluppit att hamna i ett fack. Den mest utmanande hittills är nog "Fosca" i Stephen Sondheims "Passion". Henne skulle jag gärna gå en match till med. Andra favoriter har varit "Rebecka"
i musikalen "Rebecka", "Belle" i "Skönheten och Odjuret", "Lola" i "I afton: Lola
Blau", "Lisa", igelkott m m i barnteaterföreställningen "Den magiska skogen" och så "Eponine" förstås!
Henne fick jag glädjen att gestalta i tre uppsättningar under fem år.
Drömroller hade jag förr, och några har jag fått spela, men det har alltid varit gänget, hänget, kollegorna som skapat det drömmiga. Och de otippade, mindre, nya eller mindre kända produktionerna har gett de bästa upplevelserna. Men jag skulle inte tacka till att spela mamma "Diana" i "Next to Normal", det är en drömroll. Och förstås typ vad som helst av den där Björn och han Benny..
Nu vet du lite mer om mig. :)
Kul att du tittade in!
