VÄLKOMMEN

Välkommen till mig och min gammaldags blogg!

Här skriver jag diskontinuerligt om livet som musikalartist, på och bredvid scenen. Till höger och vänster ser du affischer som är länkar till rollistor, bilder och anekdoter. Är du en musikalnörd kan du säkert lösa korsordet i menyn. Skärmdumpa eller skriv ut. Rätt lösning belönas med en glass!

Jag är musikalartist – ett yrke jag haft fokuset inställt på sen barnsben. 

Musikintresset kom först. Pappa var pianist så jag hamnade tidigt framför tangenterna. Men jag fick aldrig nån styrning på spelet. Jag var för otålig. Jag ville spela för svåra stycken, men orkade inte öva och så blev jag så fruktansvärt nervös när jag skulle spela upp. Jag spelade fel och skämdes. 

ABBA gav sånglust och det visade sig att jag sjöng både rent och rytmiskt. Men rösten var ynkligt liten och jag blev paralyserad, fullkomligt skräckslagen om någon bad mig sjunga upp inför andra. Jag vågade inte gå med i teatergruppen på Vår Teater för jag var livrädd för att behöva improvisera. Jag tyckte att det mesta var livsfarligt när jag var liten och levde i min fantasi. Det fick bli jazzbalett, där alla gör lika i grupp. 

När jag hittade Annie Get Your Gun, The Sound of Music och West Side Story i mina föräldrars skivsamling hittade jag vägen förbi den där rädslan och blygseln. I musikalen fanns musiken som en motor för gestaltandet och jag fick vara någon annan när jag sjöng. Då vågade jag!

Idag känner jag mig otroligt fri. Jag älskar att improvisera och scenen har blivit min tryggaste plats. Där vågar jag nästan vad som helst. Men det finns situationer då jag kommer i kontakt med den där skräckslagna lilla Annica. Det är när det är dags för audition. Att komma in i ett rum som mig själv, ställa mig på ett kryss och sjunga inför en jury, det är fortfarande paralyserande, nästan helt omöjligt. 

Jag växte upp på Södermalm i Stockholm i en familj där många haft ett förflutet i underhållningsbranchen. 

Morfar Arne Hedenö sjöng operett och gjorde många förste älskare-roller, bland annat på Stora Teatern i Göteborg. Mormor Kate Thunman var skådespelerska och komedienn, ständigt på turné. Mamma Berit Hedenö gick Operans balettelevskola och försörjde sig som dansös och revyaktris i unga år, tills hon träffade min pappa Nils Edstam. Pappa jobbade som kapellmästare för Casinorevyn i Stockholm och (kuriosa) är den som en gång på 30-talet ska ha myntat uttrycket "att stå med skägget i brevlådan" - respekt! Men allt det där var långt före jag var påtänkt. 

När jag gick i tredje klass fick jag söka in till ADOLF FREDRIKS MUSIKSKOLA.

Där gick jag från fyran till nian. Vi hade körsång på schemat sju timmar i veckan plus alla repetitioner och konserter. Det mättade lusten till kollektiv sång under många år. På "AF" lärde jag mig att lyssna, att läsa noter och att vara helt tyst och stå helt stilla och vänta... Länge. Något som varit användbart senare i mitt yrkesliv. Jag fortsatte hela tiden att dansa, tre kvällar i veckan på Lasse Kühlers showskola. 

På gymnasiet Östra Real var det tradition att sätta upp en musikal varje termin och min musikaldebut blev som dansare i En Ond Saga skriven av Wille Crafoord. 

Tredje terminen fick jag spela Anita i West Side Story. Det var stort. Jag minns min audition i musiksalen. Jag var inte nervös då. Rollen "Anita" hade väntat på att få komma ut sen jag var tio. Jag kunde varenda ton. Jag hade spelat alla rollerna i musikalen i mitt flickrum tills skivan repades sönder av pickupens dans på vinylen under mina vilda koreografier.  

Efter gymnasiet prövade jag att gå en termin på Teaterverkstan, men trivdes inte alls. Det var för många elever och kändes för läskigt. Jag började istället ta privatlektioner för skådespelerskan Öllegård Wellton-Hell. Hon samlade en liten grupp elever och vi uppträdde med texter av Strindberg, Shakespeare, Kent Andersson, Tennessee Williams och Norén. Vi läste högt: poesi, H C Andersen, Nalle Puh.

1990 kom jag in på Balettakademiens treåriga musikalutbildning i Göteborg och direkt efter det på Teater och Operahögskolan, alltså "Artisten" eller Högskolan för Scen och Musik, som den heter idag. Vi var den första kullen musikalartister som utexaminerades därifrån, jag, Göran Frölén och Fredrik Lycke. 

Samma år vi gick ut hade Värmlandsoperan som första teater i världen lyckats få rättigheterna till att skapa en ny egen regi av musikalen Les Miserables. Jag fick rollen som Eponine  – en riktig räkmacke-roll att starta karriären med, med snygg hjärtesnurpande hitlåt i akt 1 och martyrdöd center stage i akt 2.

I privata jetplan kom upphovsmännen flygande för att inspektera och godkänna allt och alla. Det var häftigt och lite surrealistiskt att träffa Alain Boublil i Karlstad. 

Sen dess har det rullat på. 

Jag har haft privilegiet att få gestalta många häftiga karaktärer och sluppit att hamna i ett fack. Den mest utmanande roll jag spelat är nog Fosca i Passion. Henne skulle jag gärna gå en match till med. Andra favoriter har varit Rebecka i Musikalen Rebecka, Belle i Skönheten och Odjuret, Lola i I afton: Lola Blau, Lisa, igelkott m m i barnteaterföreställningen Den magiska skogen och så Eponine förstås – henne fick jag glädjen att gestalta i tre olika uppsättningar under fem år. 

Ofta har jag fått frågan om jag har nån drömroll. Jag hade nog det förr och några av dem har jag  ått spela, men det har alltid varit gänget, hänget, kollegorna som skapat det drömmiga. De otippade, mindre, nya eller mindre kända produktionerna har gett de bästa upplevelserna. Men att få spela mamma Diana i Next to Normal, det vore en dröm. Och förstås typ vad som helst av den där Björn och han Benny..

Nu vet du lite mer om mig och min väg i musikalvärlden. :)

Kul att du tittade in!