Jag sökte in till Adolf Fredrik när jag gick i tredje klass. På ”AF” gick jag fyran till nian med körsång på schemat sju timmar i veckan. Här lärde jag mig grundläggande musikteori, notläsning, att lyssna och att vara helt tyst, stå helt stilla och... vänta... Länge. Det har varit användbart i mitt yrkesliv.
Om man som jag bodde på Södermalm eller söder om stan fick man gå de tre första åren i Mariaskolan i hörnet Ringvägen/Maria skolgata. Det här skapade ett "vi och dem". Det blev vi "mariabarn" varse det när vi flyttade över till huvudbyggnaden på Tegnérgatan i sjuan. Det visade sig vara jättesvårt eller omöjligt att fullt ut bli en del i skolans verksamhet. Det var redan fullt i flick- och gosskören och vi hamnade utanför många av skolans interna "klubbar". Det blev inte bättre av att vi fick byta klassbeteckning, från A,B, C och D till E, F, G och H(!). Det var A-B-C-D som ansågs finast. En permanent lösning kom 1985, året efter att jag gått ut, när skolan, som tidigare inrymt både mellan, högstadie och gymnasium delades upp. Musikgymnasiet flyttade till Kungsholmens gymnasium och alla grundskoleklasser fick då plats under samma tak.
Ett tag var det nära ögat att gymnasiet hamnade ute i Hägersten. Dit gick det bara en tunnelbanelinje och en kampanj drog igång för att säkra att skolan fick ligga kvar i stan, lika tillgänglig för alla.
Adolf Fredriks körer uppträdde regelbundet i kyrkor, konserthus och tv-program. Det var viktigt att vi sjöng rent. När vi sjöng utan ackompanjemang var det extremt viktigt att vi inte sjönk i tonhöjd, vilket är väldigt lätt att göra, särskilt i grupp. Men inte vi på "AF", vi sjönk aldrig, vi höjde oss!
Kring Lucia var det fullt schema från fem på morgonen med lussande på äldreboenden och olika arbetsplatser. Elevrummet fylldes med mackor och snacks så att körerna kunde svänga in mellan sina uppdrag och fylla på energi. Klockan halv åtta var det dags för traditionsenlig Luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka. Längs väggarna stod föräldrar och lärare på pass med vattenhinkar och armarna redo att sträckas ut för att fånga barn som svimmade av syrebrist. Det är nämligen inte så lätt när man är trött att stå och sjunga med en brinnande ljuslåga framför munnen. Jag svimmade flera gånger. Men det var ingen fara. Vi fick ordentligt med luft sen under det avslutande fackeltåget ner till Sergels torg. Där, på trappan till plattan inför Stockholmare med huvudet på sned kramade vi ur oss de sista tonerna utan att sjunka. "FRIIIHET ÄR DET BÄ-Ä-STA-A TING" – det var min favorit.
