Jag sökte in till Adolf Fredriks musikskola när jag gick i tredje klass. Det blev en vändpunkt för mig efter flera tuffa år – jag gick i en mycket dysfunktionell lågstadieklass och hade blivit mobbad från första skoldan. Trots det hade jag först ett motstånd mot tanken på att byta skola. Jag ville ju vara tuff. ”Vadå, musikklass… har dom slips där, eller?”
På ”AF” gick jag från fyran till nian med körsång på schemat, sju timmar varje vecka. Här lärde jag mig grundläggande musikteori, notläsning, att lyssna – och konsten att stå helt stilla, helt tyst. Och vänta. Länge.
Det har visat sig användbart i mitt yrkesliv.
Om man som jag bodde på Södermalm eller söder om stan gick man de tre första åren i Mariaskolan i hörnet Ringvägen/Maria Skolgata. Det skapade ett "vi och dem". Vi "mariabarn" blev varse det när vi flyttade över till huvudbyggnaden på Tegnérgatan i sjuan. Det var svårt att fullt ut bli en del av skolans verksamhet. Det var redan fullt i flick- och gosskören och vi hamnade ofta utanför många av skolans "klubbar". Inte blev det bättre av att vi blev tvungna att byta klassbeteckningar från A, B, C och D till E, F, G och H(!). A-D ansågs finast.
En permanent lösning kom 1985, året efter att jag gått ut, när skolan – som tidigare rymt både mellan-, högstadie- och gymnasium delades upp. Musikgymnasiet flyttade till Kungsholmens gymnasium. Det innebar att alla grundskoleklasser fick plats under samma tak.
Ett tag var det nära ögat att gymnasiet hamnade ute i Hägersten. Dit gick det bara en tunnelbanelinje och en kampanj drog igång för att säkra att skolan fick ligga kvar i stan, lika tillgänglig för alla.
Adolf Fredriks körer uppträdde regelbundet i kyrkor, konserthus och tv-program. Det var viktigt att vi sjöng rent. När vi sjöng utan ackompanjemang var det extremt viktigt att vi inte sjönk i tonhöjd – vilket är lätt att göra, särskilt i grupp. Men inte vi på AF. Vi sjönk aldrig – vi höjde oss!
Kring Lucia var det fullt schema från fem på morgonen med lussande på äldreboenden och olika arbetsplatser. Elevrummet fylldes med mackor och snacks så att körerna kunde svänga in mellan sina uppdrag och fylla på energi. Klockan 07.30 var det dags för traditionsenlig Luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka.
Längs väggarna stod föräldrar och lärare redo med vattenhinkar och armarna utsträckta för att fånga barn som svimmade av syrebrist. Det är inte så lätt, när man är trött, att stå och sjunga med en brinnande ljuslåga framför munnen. Jag svimmade flera gånger. Men det var ingen fara. Vi fick ordentligt med luft sen, under det avslutande fackeltåget ner till Sergels torg. Där, på trappan till plattan inför stockholmare med huvudet på sned kramade vi ur oss de sista tonerna (utan att sjunka).
”FRI–HET ÄR DET BÄ-Ä-STA-A TING" – det var min favorit.
