Jag sökte in till Adolf Fredriks musikskola när jag gick i tredje klass. Det blev en vändpunkt för mig efter tuffa år. Jag gick i en mycket dysfunktionell lågstadieklass och hade blivit mobbad från dag ett. Trots det hade jag först ett motstånd mot att byta skola. Jag ville ju vara tuff. ”Vadå musikklass? Har dom slips där, eller?”
Ja, vissa hade det. På ”AF” gick jag från fyran till nian. Vi hade körsång på schemat sju timmar varje vecka. Här lärde jag mig grundläggande musikteori, notläsning, att lyssna och så konsten att stå helt still, helt tyst och vänta. Länge. Det har visat sig användbart även senare i mitt yrkesliv.
Om man som jag bodde på Södermalm eller söder om stan gick man de tre första åren i Mariaskolan i hörnet Ringvägen/Maria Skolgata. Det skapade ett "vi och dem". Vi "Mariabarn" blev varse det när vi flyttade över till huvudbyggnaden på Tegnérgatan i sjuan. Det var svårt för oss att fullt ut bli en del av skolans verksamhet. Det var redan fullt i flick- och gosskören och våra klasser hamnade utanför skolans interna klubbar. Inte blev det bättre av att vi blev tvungna att byta klassbeteckning från A, B, C eller D till E, F, G och H(!). A-D ansågs förstås finast.
En permanent lösning som lät barn från hela stan gå tillsammans kom 1985, året efter att jag gått ut. Grundskolan och gymnasiet skildes då åt. Musikgymnasiet fick flytta till Kungsholmens gymnasium. Det gjorde det möjligt för alla grundskoleklasser att få plats under samma tak.
Ett tag var det nära ögat att gymnasiet hamnade ute i Hägersten. Dit går det fortfarande bara en tunnelbanelinje och en kampanj drog igång för att säkra att skolan fick ligga kvar i stan, lika tillgänglig för alla.
Tänk uppåt
Adolf Fredriks körer uppträdde regelbundet i kyrkor, konserthus och tv-program. Det var viktigt att vi sjöng rent. När vi sjöng utan ackompanjemang var det extremt viktigt att vi inte sjönk i tonhöjd – vilket är lätt att göra, särskilt i grupp. Men inte vi på AF. Vi sjönk aldrig – vi höjde oss!
Klang och sångideal satte sig i våra hjärnor och kroppar. När gamla Af:are stöter på varandra och tar ton låter det alltid magiskt och självklart. Vi svänger ihop för evigt på samma sätt som musikaliska syskon.
Lusse Lelle
Vid Lucia var det fullt schema. Fem på morgonen var vi på plats för att lussa på äldreboenden och olika arbetsplatser. För tjejerna gällde: aldrig glitter. Det skulle vara lingonris (inte buxbom som luktar kattpiss) i krans på huvudet och så ett rött brett sidenband runt midjan. Levande kronljus nedtryckt i rundklippt fusklapps-kartong i handen.
Elevrummet på skolan fylldes med mackor och snacks så att körerna kunde svänga in mellan sina uppdrag och fylla på energi. Klockan 07.30 var det dags för traditionsenlig Luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka.
Längs väggarna stod föräldrar och lärare redo med vattenhinkar och armarna utsträckta för att fånga barn som svimmade av syrebrist. Det är inte så lätt när man är trött, att stå och sjunga med en brinnande ljuslåga framför munnen. Jag svimmade flera gånger. Men det var ingen fara. Vi fick ordentligt med luft sen under det avslutande fackeltåget ner till Sergels torg. Där, på trappan till plattan inför stockholmare med huvudet på sned kramade vi ur oss de sista tonerna (utan att sjunka).
”FRI–HET ÄR DET BÄ-Ä-STA-A TING", det var min favorit.
