PAUL

1989 var Paul McCartney ute på sin första världsturné på tio år. Det var extra speciellt för han skulle för första gången inkludera Beatles-låtar i set-listan. Den 29 september stod jag längst fram vid scenkanten, rakt under Pauls mick på Isstadion i Stockholm. Jag hade skaffat förstklassiga biljetter till mig, Staffan, Wille och Blomman av en kille som annonserat i Gula Tidningen. Svart och svindyrt på parkettens första rad. Framme på stadion visade det sig att platserna ändå inte var längst fram, första raden var inte första raden, det fanns flera rader till. Det kunde vi inte stå ut med. När ljuset började gå ner stod vi i startblocken för en rusning. Helt i onödan, visade det sig. Medelåldern i publiken var inte vår. Artig kvarsittning på anvisad plats var det som gällde och ingen fattade nånting när vi plötsligt skrikandes gjorde vår framstöt. Det var bara vi sen där framme och fyra killar i Sgt. Pepper-outfits. Det tog halva första låten innan "sittarna" orkade resa sig och fylla på. Oartigt tyckte vi.

När en lite gänglig och välbekant gestalt började framträda ur kolsyre-dimman med sikte på mikrofonen ovanför mig minns jag att jag fick andnöd och var tvungen att grabba tag i två av mina kompisar. Det var så stort, så historiskt. Paul hälsade på oss och "chit-chattade" lite. Sen drog han igång och under resten av konserten fanns inte stadion bakom oss. Det var bara vi och Paul och bandet. Och på våra priviligerade platser agerade vi exemplariskt, jublade i varje intro, artikulerade varenda textrad perfekt och gjorde hand-dansen i "This One ".

Det fanns, som vanligt ett kravallstaket uppställt som avskiljare mellan parketten och scenbygget och i det lilla utrymmet mellan stod ordningsvakter utplacerade. Vi hade en precis framför oss. Jag är säker på att han hette Roffe. Jag hade läst att det fanns ett ögonblick i konserten då Paul tog upp en tjej ur publiken och lät henne sjunga med honom på scen. Jag var den enda tjejen på hela första raden. Jag hade nyinköpt tajt blommig klänning i retro-stil från Gul & Blå och nypermanentat hårsvall. Jag var redo för ögonblick. Det var i den andra halvan av konserten det kunde ske. När Paul efter "Hey Jude" klev ner från den upphöjda flygeln, tog fram gitarren, slog ett F-ackord och utbrast "Yesterday" gick pulsen upp rejält. Paul sjöng några fraser vänd rakt ut, sen, "suddenly" tog han ögonkontakt med mig, log och böjde sig fram. Han sträckte ut handen och jag sträckte ut min. Det var en bit upp till scenkanten, säkert en och en halv meter och för att vår himmelska förening skulle konfirmeras behövdes lite assistans från ordningsvakten. Roffe! Mina killkompisar hjälpte till, pekade, ropade och lyfte mig, men vakten såg bara arg ut, motade oss tillbaka. Han vände sig inte om hur vi än gestikulerade och uppfattade inte situationen. Det är inte en jättelång låt. Paul gav upp, kändes liksom inte spontant och härligt längre. Sir Paul McCartney rådde inte på Roffe. Han ryckte på axlarna och garvade och så, var ögonblicket förbi.

Ikväll har Gunilla och jag också bra plåtar men på betryggande avstånd från slika antiklimax-upplevelser. Isstadion är riven. Den var en jättebra konsertarena tycker jag. Jag såg Sting, Prince, Stevie Wonder och Diana Ross där och ljudet var alltid kanon. Sen byggdes Globen och där har  ljudet alltid varit en katastrof.  På Chess i våras var det fortfarande likadant. Urkasst. Vi hoppas Tele2 arena levererar ikväll. Paul kommer göra det.