DET VAR EN GÅNG

Håkan Mohede brukar då och då påminna mig om att jag sjungit duett med hans hustru, Elin Abelin. Det var 2006 vi gjorde rösterna till Prinsessan (Elin) och Tiggarflickan (jag), mitt första dubbjobb. Vi dubbade sångerna, talade gjorde Annika Rynger.

ÖVERSTE MOHEDE

Håkan Mohede har gjort allt - musikal, revy, fars, tv, film. Han har regisserat och gett röst till mängder av tecknade figurer för Disney och har dessutom ett förflutet som byggnadsingenjör. Ikväll har jag privilegiet att få spela mot honom när han tillfälligt flyttar in hos Higgins på Wimpole Street 27A i rollen som Överste Hugh Pickering!

HOPPREP

Vi är inkallade för inhoppsrep idag. Jörgen har inte möjlighet att spela ikväll, så Håkan Mohede blir vår "Pickering" och vår regiassistent Melker går in som "Jamie".

TUR&RETUR&RETUR

Tura! Varför man inte gjort detta tidigare är en gåta. Perfekt, ju! Man bestämmer en dag, folk hoppar på, hoppar av när dom kan och har en ledig timme eller två, tar ett smørre, en lille en (eller två) och umgås och så har man haft utlandssemester och party och fått andas sjöluft och diesel utan att typ lämnat stan - effektiv lycka och avkoppling!

READY FOR OUR CLOSE UP

SvT är här och filmar föreställningen. Delar av den ska vara med i en dokumentär om Lindy. De har filmat repetitioner och möten under resan.

SISTA STRIDEN

Tillbaka på Helsingborgs Stadsteater för de avslutande elva föreställningarna av Ladyn. Skönt att avsluta i orginalformat. Nu kommer också vänner och kollegor, som alltid väntar till slutspurten med att dyka upp. Utsålt har vi vant oss vid :D!!

BOWS

EN KVÄLL MED FRED OCH GLENN (CLOSE UP)

Hjärtat sjönk när Fred på eftermiddagen igår smsade att mail inkommit med beskedet att Glenn fortfarande var sjuk. Jag stod i regn på Wimpole Street, så jäkla barnbesviken. Men ett nytt mail skulle komma. Fred missade det. Inte förrän vi ätit middag och han kom till teatern vid halv sju fick han nyheten, att hon bestämt sig för att ändå köra, med understudyn i vingen ifall krafterna sinade. Jag hade gått till hotellet för att byta om och skrek rakt ut, gjorde hoppsasteg på höga klackar hela vägen till operan. Alltså den anspänningen i salongen när inspicienten vandrade ut på scenen för att informera om läget. "Oh dear.." från bänkraden bakom. Ingen visste ju. Och sen utbrottet av lättnad och lycka från 2500 pers!

Efter föreställningen blev jag inviterad till Glenns loge. Det blev ingen selfie att visa för min hungriga ensemble, det kändes inte läge. Glenn i sminkrock och fnulhår, så privat. För det var bara Glenn, Sunsets två producenter, en väninna, Fred, jag och... Rufus Wainwright! ⭐ Tror det var honom vi hade att tacka för att hon valt att spela, att han var på kort besök i stan och annars skulle missa. Dirigent Michael Reed (kompositör till Garbo the musical som Fred och jag medverkade i 2002) och de andra två huvudrollsinnehavarna stack också in huvudena ett litet tag. Vi skålade i champagne och småpratade. Jag fick ge Glenn en kram och uttryckta min beundran och tacksamhet. Bästa måndan' ever!