Hjärtat sjönk när Fred på eftermiddagen igår smsade att mail inkommit med beskedet att Glenn fortfarande var sjuk. Jag stod i regn på Wimpole Street, så jäkla barnbesviken. Men ett nytt mail skulle komma. Fred missade det. Inte förrän vi ätit middag och han kom till teatern vid halv sju fick han nyheten, att hon bestämt sig för att ändå köra, med understudyn i vingen ifall krafterna sinade. Jag hade gått till hotellet för att byta om och skrek rakt ut, gjorde hoppsasteg på höga klackar hela vägen till operan. Alltså den anspänningen i salongen när inspicienten vandrade ut på scenen för att informera om läget. "Oh dear.." från bänkraden bakom. Ingen visste ju. Och sen utbrottet av lättnad och lycka från 2500 pers!
Efter föreställningen blev jag inviterad till Glenns loge. Det blev ingen selfie att visa för min hungriga ensemble, det kändes inte läge. Glenn i sminkrock och fnulhår, så privat. För det var bara Glenn, Sunsets två producenter, en väninna, Fred, jag och... Rufus Wainwright! ⭐ Tror det var honom vi hade att tacka för att hon valt att spela, att han var på kort besök i stan och annars skulle missa. Dirigent Michael Reed (kompositör till Garbo the musical som Fred och jag medverkade i 2002) och de andra två huvudrollsinnehavarna stack också in huvudena ett litet tag. Vi skålade i champagne och småpratade. Jag fick ge Glenn en kram och uttryckta min beundran och tacksamhet. Bästa måndan' ever!
