30 jan. 2016

25 jan. 2016

Vi hänger på stan

Det första som möter en när man kommer upp från perrongen.

15 jan. 2016

Paus i Vinterresan.

Äntligen fick jag tid att se Malena Laszlo och co i Elfriede Jelineks "Vinterresa". Helt betagen är jag!

11 jan. 2016

Hejdå stan.


Låten som förförde mig. Jag var sex och fick en idol. Min första. Syskonen Kårevall på Heleneborgsgatan stod för introduktionen. R.I.P. David Baoi, inspiratör för generationer av artister. Vilket ballt liv du fick! Saknaden blir stor.

Bråk-disk.

Över ryggen har vild Linnex-brand utbrutit. Blev tvungen att dra hem till stan och försöka bryta upp ryggslutet hos min kiro. Det gick sådär. Måste tillbaks minst två gånger till den här månaden. Denna gamla bråckdisk som fortsätter bråka.. I fem år snart har jag tampats med den. När man som jag måste knapra antiinflammatoriskt vareviga dag blir man glad för en lista med lite alternativt örtknark. Leverans inom 24 timmar!


9 jan. 2016

6 jan. 2016

"LEDIG"

Va? Är klockan redan? Tåget går om tjugo?! Parfymflaska krossas mot stengolv, skovel, skovel...AJ!! Kläder, väska, koppel. Skit då, hund, ät inte kräks - spring!! Måste hinna köpa hallonsmoothie! Vägrar bli förkyld! Hallon är naturens penicillin, någon trovärdig är helt säker på det. Hinner! Puh! Byte i Lund, hinner kaffe. Vad säger du? Inställt? Insnöade? Var jag? Oxie. Ok, så vi kör ändå?

Det är Trettondan. Vi har ledigt från repetitionerna på My Fair Lady och jag ska passa på att träffa gänget kring sommarens musikalsatsning ute på Österlen.

Det pågår snöstorm utanför Pågatågsfönstret. Tunna blöta skinnstövlar. Johan Wikström hämtar upp två snögummor i Svarte. Han och jag har inte jobbat ihop sen Bröderna Lejonhjärta.

Vi krypkör till Tomelilla. Där har stormen lagt sig och världen har blivit diamantbeströdd glasstårta med maränger och vispgrädde. Hemma hos Lars och Ingrid Bejmar bjuds det på varma sockar, nybryggt och hemmabakt. Och pipparkagor! Muffins får knäckebröd. Dåligt bordskick på annans köksgolv...skovel, skovel. Vi läser och lyssnar. Det är första gången. Ingrid har gjort kycklingpaj. Det finns en till i ugnen. Till akt två finns det varm hasselnötskaga åsså.

Sen bråttom igen. Tåget går om tolv. Plogbilen kunde ha varit mer noggrann. Ser på håll att det kommer in nu. Gatan vi kör på gör motstånd och...leder inte till stationen?! En minut till avgång! Pulsar i knädjupt. Måste hinna köpa biljett också! Fruset finger pickar pinkod. Tåget där bakom ryggen nu, tyst, avslöjar inget. Jag hör signalen, dörrarna.. Muffins och ena halvan av kopplet hinner. PANIK! Ropa, slå, bända! Dörrparet flyger upp igen, och där...där sitter Elisabet Ljungar. Vi har inte jobbat ihop sen Bröderna Lejonhjärta. Hon och hennes röda resväska ska av i Svedala för att flyga hem till Norrlandsoperan. Det här är inte djurvagnen men konduktören ger dispens, tycker att jag ser ut att behöva en kompis.

Info: Öresundståg går snabbt, stannar bara vid utvalda stationer men luktar uteliggare. Pågatåg däremot är fräscha, men.. ..Teckomatorp... Mörarp...

Nu är det nattsvart, iskallt, barmark. Nu är vi hemma igen. Nyckeln i låset. Visst, fan! Acca Kappa White Moss 100 ml, 730 spänn. Det är för kallt för att vädra. Stänger dörrar. Två scener måste läsas på tills imorgon. Lycka till, Lindy Larsson, lycka till! Den spanska rekan ets med majonzzzzzzz...

5 jan. 2016

"Hon borde blivit nedgrävd i ett hål, för det iskalla mordet på vårt modersmål"

Vi har börjat repa igen. Vi arbetar kronologiskt från början av pjäsen. I den här versionen av "Ladyn" är alla medverkande på scenen hela tiden och gör öppna byten av kostym och scenografi. Det brukar skapa sammanhållning från start och en trött ensemble före premiär. Vår kapellmästare tycker att vi har eoner av tid, vår regissör tycker att det är mer bråttom. Där håller jag med henne. Trots att vår uppsättning är hårt nerstruken (i orginal är musikalen tre och en halv timme med två pauser) vill den gärna växa ut. Mycket ska berättas och många spelscener lockar till utsvävningar. Kanske just för att så mycket text fattas.

Jag experimenterar fortfarande med Elizas dialekt. Även i denna, av Ingela Pling Forsman nyöversatta version är det stockholmska som gäller, med gamla och moderna uttryck blandat. Vår regissör är inte så intresserad av språkbruket. Hon föreslog att jag skulle intervjua blomsterförsäljare som förberedelse. Jag valde bort det. Har aldrig uppfattat något utmärkande "tugg" bland florister. Ensemblen uppmuntras att använda sina privata dialekter, småländska, norrländska, skånska, värmländska. I det engelska orginalet talas den tydliga sociolekten "Cockney" men vi har inte riktigt något jämförbart med den i svenskan. Bengt Krantz, som spelar pappa Doolittle upplever jag ändå har "tugget" under kontroll. Han har det bara. Kan vara en generationsgrej. Min generation har liksom ingen naturlig relation till det där "Eken-snacket" som Bengt omfattar förutom från pilsnerfillmer och parodier på sådana. Kafé Bärs kanske? En pundare från västerort? Eller bara gå en kurs hos Bengt, helt enkelt. När jag tänker klasskillnader i språket associerar jag, som dom flesta antar jag, till förortssvenskan. Men det ville man inte ha här. Den kontra nån sorts akademisk uppländska eller lundensiska. Djursholmsdialekten är klockren men ett enda stort talfel hela den, så det skulle bli knasigt i det här sammanhanget. Lindy (Higgins) tror jag satsar på rikssvenska med mycket artikulation. Hade varit vansinnigt kul att göra Eliza på bred malmöitiska. Jag föreslog det i begynnelsen men dom nappade inte. För Göteborgsoperans uppsättning skrev regissör Rikard Berqvist ny översättning på bredaste göteborgska. Hade väl vart kul om Skåne fått sin egen också. Jag vet en maskör på Operan jag skulle imiterat. Ja, ja.. Ibland kommer Lena Nyman ut. Hon gör mig glad och ger spellust men också jobbiga konsekvenser när det är dags för sånginsats. Vi får se var det landar. 

Kunde inte uttryckt MIG bättre.


4 jan. 2016

Livet från den ljusa sidan! ❤

Tack för 2015. Ett ganska tufft år. Sjukdom och arbetslöshet gör sig inte på bild men när man ger en sån här foto-app tillgång till sina album och låter den summera året är allt rosenrött, eller i mitt fall oranget. Allt det bästa längst fram. Och jag har upplevt mycket roligt också. Tack vare underbara vänner. Arbetslösheten blev på sätt och vis en välsignelse för vår familj och vår plötsligt svårt sjuka mamma. Utan den, ingen mamma. Det är sanningen. Och hon är kvar, kvar i båten, blir starkare för varje dag och satsar nu på att få fira sin åttiotredje födelsedag med att åka till Helsingborg och titta på sin absoluta favoritmusikal, My Fair Lady, som av en händelse råkar ha premiär samma dag. 😊

En fin vän gick bort alldeles för tidigt strax före årsskiftet. Ann-Charlott Wredesjö drev Stockholms i särklass bästa och största butik för festkläder, Elsa Sundströms modehus på Vasagatan (idag Espresso House). Hon var en av de finaste och schysstaste personer jag träffat. Ställde upp för allt och alla. Hos henne fick jag som trettonåring min första prao-plats. När hon fick nys om att jag, senare i livet stod utan inkomst en sommar adderades jag till butikens lönelista nästkommande dag. Jag minns att det var värmebölja och vi expediter fick turas om att smyga in bakom skynkena i provrummen och ta små glasspauser medan kungligheter och operadivor ekiperades i hav av siden från Lars Wallin utanför. När mamma fyllde åttio och jag drog med henne till Paris tog Ann-Charlott hand om familjens hund och skickade varje dag små rapporter om vad dom haft för sig, så mamma inte skulle oroa sig. Vi har haft väldigt mycket roligt ihop på "turnéer" med tjejgänget och med Sällskapet Stallfåglarna. Sov gott vackra Ann-Charlott ❤.