Vi har börjat repa igen. Vi arbetar kronologiskt från början av pjäsen. I den här versionen av "Ladyn" är alla medverkande på scenen hela tiden och gör öppna byten av kostym och scenografi. Det brukar skapa sammanhållning från start och en trött ensemble före premiär. Vår kapellmästare tycker att vi har eoner av tid, vår regissör tycker att det är mer bråttom. Där håller jag med henne. Trots att vår uppsättning är hårt nedstruken (i orginal är musikalen tre och en halv timme med två pauser) vill den gärna växa ut. Mycket ska berättas och många spelscener lockar till utsvävningar. Kanske just för att så mycket text fattas.
Jag experimenterar fortfarande med Elizas dialekt. Även i denna, av Ingela Pling Forsman nyöversatta version, är det stockholmska som gäller med gamla och moderna uttryck blandat. Vår regissör är inte så intresserad av språkbruket. Hon föreslog att jag skulle intervjua blomsterförsäljare som förberedelse. Jag valde bort det. Har aldrig uppfattat något utmärkande "tugg" bland florister. Ensemblen uppmuntras att använda sina privata dialekter. Småländska, norrländska, skånska, värmländska. I det engelska orginalet talas den tydliga sociolekten "Cockney", men vi har inte riktigt något jämförbart med den i svenskan. Bengt Krantz, som spelar pappa Doolittle, upplever jag ändå har "tugget" under kontroll. Han har det bara. Kan vara en generationsgrej. Min generation har ingen naturlig relation till det där "Eken-snacket", som Bengt omfattar mer än från pilsnerfillmer och parodier på sådana. Kafé Bärs kanske? En pundare från västerort? Eller bara gå en kurs hos Bengt, helt enkelt. När jag tänker klasskillnader i språket associerar jag som dom flesta, antar jag, till förortssvenskan. Men det ville man inte ha här. Den kontra nån sorts akademisk uppländska eller lundensiska. Djursholmsdialekten är klockren, men ett enda stort talfel hela den så det skulle bli knasigt i det här sammanhanget. Lindy (Higgins) tror jag satsar på rikssvenska med mycket artikulation. Hade varit vansinnigt kul att göra Eliza på bred malmöitiska. Jag föreslog det i begynnelsen, men fick inte napp. För Göteborgsoperans uppsättning skrev regissör Rikard Berqvist ny översättning på bredaste göteborgska. Hade väl varit kul om Skåne fått sin egen också. Jag vet en maskör på Operan jag skulle imiterat. Ibland kommer Lena Nyman ut. Hon gör mig glad och ger spellust men också jobbiga konsekvenser när det är dags för sånginsats. Vi får se var det landar.
