För 22 år sedan föll ett garnnystan ur min hand. Ett litet rött. Det har varit på rull genom tidens väv in i en skog och ut ur en skog, förbi en kille i korvbrödskostym, tagit ett par förgyllda varv i kvarteret Hasseln 4 till tango-ackompangemang, legat så stilla det bara kan under ett parasoll på Hornsgatan, rullat av scenen i ett passionerat ögonblick i Skövde, flugit till en symfoniorkester i Malmö, vägletts av en skånsk spökröst förbi Beridarebansgatan och rest många mil i en blå Ford. Sen har det inte synts till på ett tag. Men så plötsligt, en höstkväll kommer ett kryptiskt sms från Jönköping. Han, som en gång placerade det där nystanet i min hand, håller en liten röd garnstump i sin och undrar om det inte är dags att börja nysta?
Tack Staffan Aspegren. Oändligt. Tack Per-Ola Nilsson och SMOT för att jag får göra min drömroll, hos just er tillsammans med världens bästa team och världens skönaste och flottaste(!) kollegor!
