Telefonen ringer på hotellrummet. Receptionisten meddelar att en hemlig gäst väntar på mig i lobbyn. Likt Freddy Eynsford-Hill, med en röd ros i handen väntar han nedanför trappan, min orginal-Higgins Björn Forsberg. Björn var även scenograf och teaterdirektör då för femton år sedan och den som valde mig till sin Eliza. Ett stort antiklimax att jag inte kommer att spela för honom ikväll. Jag hade sett fram emot det ända sen jag såg turnéplanen. Var ju inte säker på om han skulle komma, men han gjorde det.
Jag kommer alltså inte att medverka i kvällens föreställning. Det känns overkligt. Det här är första gången i mitt liv jag ställer in. Beslutet känns inte helt frivilligt och skaver därför. Igår var jag sliten efter en vecka med tung förkylning, sömnbrist och tågresa ovanpå det och fick jobba alldeles för hårt för att hålla ihop. Imorse kände jag mig fortfarande svag. Eftersom Operans regel är att man måste besluta sig före klockan elva om man ska spela eller inte lät jag mig övertalas att vila för att inte riskera helgens båda föreställningar i Lund. När man väl tagit beslutet om av/inhopp går det inte att ändra, trots att jag mår mycket bättre nu och egentligen är fullt kapabel att spela. Det är frustrerande men uppstyrt så i all välmening för produktionen och för understudys, men eftersom jag nu är så pigg och vill träffa Björn och en annan vän som förstås också valt att dyka upp just ikväll har jag bestämt mig för att gå och titta på föreställningen. Det är en unik möjlighet att få facit på vad vi levererar. Det lär bli en känslosam kväll.
