31 juli 2015

"One by One" med Rickard Söderberg

Så fantastiskt kul att få vara med i denna fullkomliga kärleksbomb till evenemang - Stockholm Pride!

Annica Edstam och Rickard Söderberg sjunger ONE BY ONE på Stockholm Pride.

Tacksam för en helt underbar dag under regnbågen! Bilder kommer imorgon. Natti.

30 juli 2015

Ombytta roller.

Pride-styling hos David på Oscars.

David och jag lärde känna varandra under Garbo The Musical 2001. Sen dess har vi jobbat ihop i My Fair Lady och i Hjalmars revy i Örebro. Behöver man hjälp inför en konsert eller plåtning finns det ingen som kan trolla så elegant som David Julio!

Hur ska han hinna?

Det är sound-check om tio minuter men min partner bara bakar..

29 juli 2015

Back-stage på Priden.

Assisterar min kära väninna som ska inviga årets Pride med regnbågssång och Shirley Bassey. Imorgon, på Schlagerkvällen är det ombytta roller. Jag kommer att ersätta  Elize Ryd som befinner sig i Japan och sjunga melodifestivalbidraget  "One by One" tillsammans med RIckard Söderberg.



24 juli 2015

Mello-gig på Stockholm Pride nästa vecka!

Och j-vlarrr vad det övas höga toner här hemma nu, ska ni veta. Kanske dom högsta någonsin. Tur att man inte har några grannar. Paljetterna är på för rätt stämning. Får se om det blir dom här eller kanske en hot coral jumpsuit på torsdag!



15 juli 2015

Inte kärlek vid första. Inte vid andra heller men man kan stå ut. Parallellt. Bäst i rörelse framåt.


14 juli 2015

En portion sångteknik, tack!

Jag har inte tagit så värst många sånglektioner i mitt liv. Rösten är hemskolad. Det har varit "trial and error" som gällt. På gott och ont. Jag hade en väldigt liten röst som barn, kommer från en familj med tystpratare och att bli renodlad sångare var det inte tal om då. Det fanns för lite "resurser" och så var det för läskigt också. Jag var för blyg. Det var teatern som fick mig att sjunga, sjunga själv, sjunga ut. Teater var också för läskigt, men ihop med sång blev dom varandras motor och plötsligt vågade jag, för jag kunde agera sången och låta musiken driva agerandet. En musikalitet fanns inbyggd från start och utvecklades under sju år på Adolf Fredrik, där körsång står på schemat sju skoltimmar i veckan plus oräkneliga konserter. Men där sjunger man hela tiden i grupp, utvecklar inte sin egen röst. Det räcker med att sjunga rent. Många av skolkamraterna gick tidigt till pedagoger vid sidan av skolan. Jag prövade ett par gånger men trivdes inte, för det var alltid klassisk sång som gällde och jag ville ju bräka som Ethel Merman. Det där satt i länge, att skola rösten inte var nåt för mig, och eldades på när jag vid ett tillfälle träffade en legendarisk röst-man vid namn Torsten Föllinger. Enligt honom skulle jag förstöra min röst om jag lät någon pedagog tämja den. Den var av naturen skapt och skulle så förbli. Kan väl inte riktigt hålla med om det idag. En bra grundteknik behöver alla, det hade hjälpt mig och du får den genom klassisk träning, det är precis som balett för dansare. När du sen har tekniken kan du välja hur du vill gå vidare och färga den. 
Nu för tiden har jag vett att uppsöka en pedagog då och då när jag står inför större uppgifter som behöver redas ut. Idag ska jag träffa Gudrun Lindén (bilden). "Guddan" har precis den bredd och vana vid olika röster som jag uppskattar. Har provat några till som lämpar sig bra för musikalrösten, som ju sällan får hålla sig i sitt röstfack, utan förväntas klara det mesta, sopran och alt-läge, klassiskt, belting. Listar dom här.
Stockholm: Gudrun Lindén, Helena Jonasson

Malmö: Monica Einarsson, Kaare Thøgersen (Vocal Complete)

Göteborg: Nina Norblad, Harald Ek (vet faktiskt inte om han undervisar längre, men hoppas)

11 juli 2015

Sommar kvar i stan.

Vad gör man? Det är redan halvtid och jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska göra med den här sommaren. Vädret hjälper inte till. Jag skulle ha spelat musikal på Österlen, men en sponsor hoppade av och nu är produktionen uppskjuten till nästa år. Ledig.. är inte min bästa gren. Jag övar, det gör jag (sång, alltså). Varje dag i stort sett. Har en fras speciellt som får mycket omsorg just nu. Sexton toner som bjuder ett jäkla motstånd. Inte allihop men det finns ett språng över en röstskarv med olika lufttryck som ska göras på ett flott sätt. Det sitter fel ord på också som inte alls hjälper till att hålla ihop det. Nördigt. Men det är den sortens problemlösning man hela tiden håller på med. Kan vara kul också! Den där frasen ska vara med på min skiva och spelas in i finstudio om en vecka. Då har jag nåt att göra. Något konkret som står skrivet i kalender.

Men idag har jag ingen lust att sjunga. Jag vill va i skärgårn. Eller i Frankrike nånstans längs den majestätiska atlantkusten och äta ostron. Inte hemma i stan. Inte själv kvar i stan. Jag ska vara själv (så gott som) i stan i två veckor. Jag har en hund här, en med en tratt på, för hon har opirerat magen. Hon måste ha på tratt när hon vill ha privatliv i ett annat rum där jag inte kan se om hon plötsligt öppnar eget som sjuksköterska och börjar rengöra sår på egen hand. Vi ska gå ut snart.

Växlande solighet tänder och släcker, värmer nacken, signalerar att kusten är klar. Regnet har tydligen blåsts åt sidan. Det får hålla sig där ett tag så vi kan gå till Fältan och köpa hallon och hämta ut mer penicillin. Sen ska jag ringa och tjata på han som skriver in text i klaverutdrag nere i Malmö och hoppas att han har lite My Fair Lady-noter att skicka till mig, som jag kan öva på.... Nej, nu går vi ut!





10 juli 2015


Legenden lever och is kicking ass at 73! :D Rösten, musikaliteten, timingen, charmen och så har han ju gjort världens bästa låtar! Han kunde ha spelat fler av dom. Det var en lite udda och spretig spellista, och lite fler musiker hade varit önskvärt när man ändå väljer att spela arr för stråkar och blås. Hade fyllt ut scenen snyggt också. Trots det en underbar kväll med en världsartist som kommer att hålla och säkert hålla på i femton år till.

Men dessa arenor...skjut mig! Ljudet, avstånden, sittandet, de fula kamerakranarna och alla kissnödiga, öltörstare som vandrar omkring, OAVBRUTET!. Det är inte värdigt bra musik.

9 juli 2015

Paul.


1989 var Paul McCartney ute på sin första världsturné på tio år. Det var extra speciellt för han skulle för första gången inkludera Beatles-låtar i set-listan. Den 29 september stod jag längst fram vid scenkanten, rakt under Pauls mick på Isstadion i Stockholm. Jag hade skaffat förstklassiga biljetter till mig, Staffan, Wille och Blomman av en kille som annonserat i Gula Tidningen. Svart och svindyrt på parkettens första rad. Framme på stadion visade det sig att platserna ändå inte var längst fram, första raden var inte första raden, det fanns flera rader till och det kunde vi inte stå ut med. När ljuset började gå ner och det var dags för show stod vi i startblocken för en rusning. Helt i onödan. Medelåldern i publiken var inte vår. Artig kvarsittning på anvisad plats var det som gällde och ingen fattade nånting när vi plötsligt skrikandes gjorde vår framstöt. Det var bara vi sen där framme och fyra killar i Sgt. Pepper-outfits. Det tog halva första låten innan "sittarna" försiktigt började resa sig och fylla på. Oartigt tyckte vi. När en lite gänglig och otroligt välbekant gestalt började framträda ur kolsyre-dimman med sikte på mikrofonen ovanför mig minns jag att jag fick andnöd och var tvungen att grabba tag i två av mina killkompisar. Det var så stort, så historiskt. Paul hälsade på oss och "chit-chattade" lite innan han drog igång och under resten av konserten fanns inte stadion bakom oss. Det var bara vi och Paul och bandet. Och på våra priviligerade platser agerade vi exemplariskt, jublade i varje intro, artikulerade varenda textrad perfekt och gjorde handdansen i "This One ".

Det fanns som vanligt ett kravallstaket som avskiljare mellan parketten och scenbygget och i det lilla utrymmet i mellan stod ordningsvakter utplacerade. Vi hade en precis framför oss, jag är säker på att han hette Roffe. Jag hade läst att det fanns ett ögonblick i konserten då Paul ibland tog upp en tjej ur publiken och lät henne sjunga med honom på scen. Jag var den enda tjejen på hela första raden. Jag hade nyinköpt tajt blommig klänning i retro-stil från Gul&Bla och nypermanentat hårsvall. Jag var redo för ögonblick. Det var i den andra halvan av konserten det kunde ske. När Paul, efter "Hey Jude" klev ner från den upphöjda flygeln, tog fram gitarren, slog ett F-ackord och utbrast "Yesterday" gick pulsen upp rejält. Paul sjöng några fraser vänd rakt ut, sen, "Suddenly " tog han ögonkontakt med mig, log, och så böjde han sig fram. Han sträckte ut handen, och jag sträckte ut min. Det var en bit upp till scenkanten, säkert en och en halv meter och för att vår himmelska förening skulle konfirmeras behövdes lite assistans från ordningsvakten. Mina killkompisar hjälpte till, pekade, ropade och lyfte mig. Men vakten såg bara arg ut. Motade oss tillbaka. Vände sig inte om hur vi än gestikulerade och uppfattade inte situationen. Det är inte en jättelång låt. Paul gav upp. Kändes liksom inte spontant och härligt längre. Sir Paul McCartney rådde inte på Roffe. Han ryckte på axlarna och garvade, och så, var ögonblicket förbi.

Ikväll har Gunilla och jag också bra plåtar men på betryggande avstånd från slika antiklimax-upplevelser. Isstadion är riven. Den var en jättebra konsertarena tycker jag. Jag såg Sting, Prince, Stevie Wonder och Diana Ross där och ljudet var alltid kanon. Sen byggdes Globen och där har  ljudet alltid varit en katastrof.  På Chess i våras var det fortfarande likadant, urkasst. Vi hoppas Tele2 arena levererar ikväll! Paul kommer göra det.