Att repetera en föreställning i sju månader ... det har man inte varit med om tidigare. Har funderat över vad all den här tiden gett till resultatet. Blev det nån skillnad? Går vi till premiär fullständigt blasé eller med större självförtroende än någonsin? Från min utsiktspunkt är upplevelsen att det blev exakt som efter åtta veckor. Våra skådespelarhjärnor har efter alla år väl inkörda spår, så även om vi inte är helt medvetna om det, har dom fullständig koll på var exakt i processen - om än utdragen - vi befinner oss och portionerar ut byggstenarna vid bestämda tidpunkter. Självförtroendets toppar och dalar, den djupare förståelsen, tvivlet, adrenalinet. Jag har dansat fel på samma ställe i två månader i stället för vid två tillfällen. Det är inte skarpt läge förrän det är skarpt läge.
Nu är det skarpt läge och längtan efter att få möta och utvecklas tillsammans med den lilla publik som får lov att komma är i a f stor, större!