Tåg.

Tåg är trivsamt, har jag kommit på. Idag har jag spenderat drygt åtta timmar på tåg fram och tillbaks till ett möte om ett projekt som, om det blir av, skulle kunna bli det roligaste jag nånsin gjort. Lite oroväckande bara att det var första april just idag.

Resan började lite oläckert med att jag - med av någon anledning vidöppen ryggsäck - fick en tackling av ett par tonårstjejer och spillde ut hela min stora ekologiska sojalatte från Barista över sätet i "boskapsvagnen" och sen låg i vägen på alla fyra i gången och skovlade deodorant m.m och sa "shit" ett par gånger för mycket framför Björn Kjellman, visade det sig. Känner inte honom. 
Sätet fullständigt nedspillt, tåget fullständigt fullbokat sånär som på EN enda ledig stol - handikapp-platsen bland de kortväxta, snoriga i "7:an". Dit blev jag nu hänvisad. Klarade en kvart. Jag är sångare!

Räddningen hette Birgitte, en rejäl och len-röstad danska i övre sextioårsåldern som sett min olycka som en möjlighet för sin dvärgschnauzer "Sancho" att få lite avstånd till Björn Kjellmans labradoodle "Brors" dåliga morgonhumör, som varit hennes "shit" den här morgonen. Medan jag emigrerat till 7:an hade hon styrt upp, hämtat servetter, torkat av och låtit sina sommarstuge-brallor patineras lite till. När jag osalig kom vandrandes tillbaks mot en ståplats i bistron erbjöd hon mig det rena sätet, helt torrt nu och avväpnade all min stress med ett underbart samtal som räckte ända till Nässjö, om allt mellan klorhexidin för hundgaddar till leukemin som tog hennes man för bara drygt en månad sen. Hon var på väg till deras gemensamma sommarhus för att röja upp och förstå.

På vägen hem från mötet träffade jag Petros. Han satte sig lite sådär omotiverat väldigt bredvid och la några papper lite sådär omotiverat i mitt synfält bredvid min nya lilla oekologiska sojalatte från Espresso House. Jag är inte jätteförtjust i omotiverat bredvid och sände inte ut värme. Petros tog inte in det. Han var ensamkommande flykting från Syrien. För nio månader sen hade han varit med eget företag i miljonstaden Aleppo, nu var han med brustet hjärta i Nässjö. Han hade bara ett ord för sitt hemland - helvetet. Han hade bott i Aleppo tillsammans med sin mamma. Det var när hon dog för ett år sen han tog beslutet att försöka fly till Sverige. Hans bror och syster, som båda hunnit bilda familj fanns kvar i Syrien utan något hopp om att kunna ta sig därifrån.

I förmiddags hade Jesus skänkt Petros två ofattbara gåvor: ett löfte om arbete på en restaurang och uppehållstillsstånd. Det var de papprena han hade lagt sådär lite nära för att jag skulle se. Han var så stolt. Jag fick läsa och bekräfta undret medan Petros nickade och följde min blick. Precis som jag, uttryckte han en viss oro över dagens datum. Sen pratade vi Malmö kontra Stockholm och godis. Det räckte ända hem.